Ibland när jag inte har något att göra brukar jag tänka att, skulle jag äta nu skulle jag inte vara så uttråkad.
Småätande, tröstätande, äta-i-brist-på-annan-sysselsättning, första stegen till fetma, jag vet.
Men, laga mat brukar jag inte göra, det tar så lång tid.
(Jag vet, konstig logik, om jag ändå inte har något att göra kan jag ju likagärna laga mat)
Istället tar jag fram en burk honung ur kylskåpet, tar fram en sked och äter.
Aldrig mer än en sked, då tar den ju slut så fort.
Är det konstigt att äta honung så?
Jag har fått för mig det, så ibland, när någon annan är i köket, kokar jag te istället.
Tar en sked honung för att stoppa i mitt te,
(fastän jag HATAR sött te) och säger något i stil med,
"Nej, det blev alldeles för mycket honung", ser lite ledsen ut, och stoppar in skeden i munnen för att äta upp det överflödiga.
Sedan stoppar jag ner skeden med det lilla som är kvar av honungen i min tekopp och dricker sedan upp mitt te, medan jag tänker på hur mycket godare det hade varit om jag inte hade stoppat honung i.
Men allt för att verka normal, eller hur?
Kanske föddes jag i fel kropp,
kanske är jag egentligen en björn.