När jag var liten, sådär 9-10 någonting gick jag på Svärtingehus, precis som alla andra Svärtingebarn. Jag sprang runt på gatorna och lekte, precis som alla andra svärtingebarn.
Vi var annorlunda jämfört med stadsbarnen, vi spelade innebandy på gatorna, var inte det minsta rädda för bilar. Varför skulle vi? Vi levde ju skyddade i Svärtinge, där ingenting hemskt kunde hända. Inga bilar kunde köra över oss, det fanns inga farliga människor ute sent på kvällarna. På skolrasterna lekte vi i trädgården, dunkkurragömma, påven bannlyser och allt såntdär. Vi åt av körsbären och vinbären som växte på skolgården och vi aktade oss noga för de svarta bären, bären som lärarna sa var giftiga, bären man kunde dö om man åt av.

En gång åkte vi på utflykt till stan, vi sprang före lärarna, vi lekte, precis som vi gjorde i Svärtinge. Vi skulle till folkparken, problemet var bara att ingen hittade dit. Ingen förutom lärarna, men de var långt bakom oss. På en bänk satt ett par män, skäggiga och smutsiga. Vi gick fram till dem, hälsade på dem. Berättade att vi var från landet och inte hittade till folkparken. Männen skrattade åt oss, luktade illa, frågade om vi inte skulle ha oss en slurk öl. Vi blev rädda, sprang därifrån, tillbaka till lärarna. Självklart blev de arga, vi hade sprungit iväg utan att tänka på vad som kunde hända. Tillsammans gick vi sedan till folkparken, tänkte på alkoholisterna på sin parkbänk.

Det var första gången vi insåg att världen inte är som Svärtinge. När jag var liten, sådär 9-10 någonting gick jag på Svärtingehus, precis som alla andra Svärtingebarn. Tillsammans med dem delade jag barndomens dumhet, visste inte mycket om världen utanför trygga Svärtinge. I Svärtinge fanns inga alkoholister, inga krig, ingen svält, inte ens bilarna behövde man akta sig för. Inte förrän jag var runt 9 år förstod jag att ett liv i ett villaområde med gräsmattor, fotbollsplaner, saft och bullar inte var verkligheten för alla i världen.