Jag förstår inte varför solen hatar mig så mycket.
Det räcker med att jag bara går ut en liten stund så är jag genast röd som en jag vet inte vad.
Solkräm hjälper inte!
Idag har vi först gått ända till Maroubra Junction (ni som varit i Maroubra vet säkert hur långt det är),
Där letade vi lite jobb, delade ut cv till ett café. Såklart kommer ingen ringa, jag har ingen erfarenhet av att jobba på café.
Efter detta gick vi ner till stranden och badade. Solade också litegrann, givetvis.
Efter detta sprang jag en runda i solen.
Ni kan ju föreställa er vilken färg min hud har just nu.
Jag är glad att jag har Aloe Veragelen jag fick i present av Alf och Siv.
Den kommer till användning kan jag lova.

Moa sitter och läser en broschyr om vilka olika kursen man kan läsa,
plötsligt stannar hon upp på en av dem.

-Forkliftkurs, finns det folk som behöver en sådan kurs?
-Varför inte?
-jamen, hur svårt kan det vara?

Ungefär här inser jag att Moa tror att forklift (truck) betyder att lyfta en gaffel...

Idag har jag gått på kurs,
för att lära mig allt om spritlagarna här i NSW.
Det är ganska mycket annorlunda här jämfört med Sverige,
man får nämligen en massa böter om man serverar alkohol till berusade.
Och, om man serverar till mindreåriga också, därför måste man kolla leg innan (även fast man hade id-kontroll i dörren) annars kan man få typ 11000 aud i böter. Dyrt!
Men, nu har jag mitt RSA-certifikat i alla fall. Och ett Taxfilenumber har jag ansökt om också,
bör få det snart (har jag riktigt otur kan det ta upp till 28 dagar, men det får vi väl hoppas inte händer).
Med ett sånt kan jag arbeta lagligt utan att behöva betala 50% i skatt.

Folk säger att vattnet här ska vara bland det bästa i världen,
och...det kanske det är, men det både smakar och luktar klor.
Men än så länge har jag inte blivit sjuk av det,
alltid något.

Idag flyttade vi in,
i en lägenhet i Sydney, i Maroubra närmare bestämt, med stranden inte långt härifrån (tar typ 2 min att gå). Imorse checkade vi ut från hostelet, sa hejdå till folk och begav oss mot Darlinghurst och busshållplatsen vid Hyde Park. Jobbig väg att gå med resväskor i kvavt åskväder och uppförsbacke hela tiden. När vi kom fram till Maroubra var problemet bara att hitta till lägenheten. Vi kom ju liksom inte ihåg riktigt vart den låg. Men, en trevlig kvinna såg att vi såg vilsna ut och sprang ut från sitt hus för att hjälpa oss. Hon gav oss vägbeskrivning och hälsade oss välkomna till området. (Folk i Australien är så mycket trevligare än i Sverige)

När vi kom fram släppte Bobby in oss och vi fixade med alla papper som skulle skrivas på, och pengar som skulle betalas. Sedan visade han allt vi behövde veta, som hur fläkt, tv, stereo fungerar. Och, vad han verkade tycka var viktigast, hur persiennerna fungerade. Man kan nämligen vinkla dem åt olika håll. Som att vi inte har persienner i Sverige och inte redan vet sådant.

Nu har vi också varit och storhandlat litegrann, på woolworths här bredvid. Kryddor, diskmedel, tvättmedel, toapapper, pasta, ris, soja och sådana nödvändigheter. Självklart köpte vi woolworths egna märke, mycket billigare än märkesprodukter.


En stor säng har vi, en tv med dvd och video, en garderob med en massa lådor, ett bord med tre stolar, radio och en massa speglar är väl ungefär det vi har. För att inte glömma internet. Mycket highspeedinternet för 70 dollar (typ 350kr) i månaden.


Badrummet med dusch, toalett, handfat och en massa handdukar.






Köket, där allt möjligt finns, förutom en frys.


Utsikten från fönstret, med en spritaffär, en liten bar, och det bästa av allt. Woolworths, mataffären med en massa billiga saker från woolworths egna märke.


En tavla  med foto från Grekland har vi också.

När vi först kom till hostelet ville jag bara flytta ut,
nu när vi faktiskt har gjort det känns det lite sorgligt.
Lägenheten är bra, mycket bättre än vad jag ens hade hoppats på,
men ändå kommer jag sakna hostelet. Jag kommer sakna att kväva ett skratt varje gång nakenmannen från Belgien kommer in i rummet. Jag kommer sakna människorna där, speciellt mina frukostkompisar från Göteborg (som jag satt och åt med i typ en timme varje morgon innan Moa orkade sig upp) Fast, jag har iaf Roberts telefonnummer, och han har mitt. Så, vi får väl höras någon gång. De har nämligen skaffat sig en lägenhet i Bondi med egen städerska, pingisbord och hängmatta. Får väl hoppas att de fixar en inflyttningsfest.

När vi först kom till hostelet tyckte jag att alla ljuden var hemskt störande,
de sista dagarna märkte jag knappt hur högt tv:n lät mitt i nätterna,
när nakenmannen kom in mitt i natten, eller när Hanna gick tidigt på morgonen.
Fast, det trånga köket och den hemska diskborsten kommer jag inte sakna.
(fast, såklart bytte de ut diskborsten sista dagen mot en ny, istället för den hundra år gamla som fanns tidigare)

Efter en dag på stranden kändes det som ett måste att äta fisk,
så, sushi fick det bli. Mycket god sushi till och med. Och 1000 gånger billigare än i Sverige,
kanske för att halva sydneys befolkning består av asiater?
(Klara, om du läser det här, du kommer älska stället...)

På HongKongs flygplats varnar de för allt, till och med en röst talar om att man ska hålla i räcket på rulltrapporna. Man får väldiga böter för allt också, 5000 dollar för att röka till exempel.


På dosan till tv:n fanns det fyra knappar, tillsammans bildade de ordet byxa, det är sånt man har roligt åt när man flyger ett halvt dygn.

-Excuse me, can you get online here?
-Yes...
-Is it free?

Liksom, det sitter skyltar lite överallt på McDonalds om "Free WiFi" vad är det som är så svårt att förstå?

För övrigt kom en fransk tant fram till oss i en klädaffär, hon var intresserad av tröjan Moa höll i. Men, ingen engelska kunde hon, envisades med att prata franska med både oss och butikspersonalen, fastän ingen av oss förstod vad hon sa. Vad är det med fransmän och språk? Varför skulle resten av världen prata franska bara för att de gör det? Som på flygplatsen i Paris, ordet "passport" var i princip det enda de kunde säga på engelska. Fattar de inte att de höll på att förlora världskriget? Att de aldrig hade kunnat vinna utan de engelskspråkigas hjälp? Kanske skulle de tänka på det och lära sig engelska, som tack liksom.

Igårkväll följde jag och Moa med danskarna Freddy och Julian och tysken Oliver ut i Sydneys nattliv. Började allting på The Gaff, tydligen hade de någon coyote ugly inspirerad kväll, där folk var klädda i cowboyhattar och dansade på bardisken. Sjukt mycket folk var det också, typ studentveckan tredubbelt. Så, det stället övergav vi ganska snabbt och gick vidare till Kings cross (där transorna, hororna och strippklibbarna håller till). Nattens andra klubb var lite mindre folk, men alldeles för lite barpersonal. Sista stället vi gick till var något sorts hotell, med gratis dricka i baren (och gratis inträde såklart). Fast, man fick självklart inte välja vad man ville, öl, vin, champagne eller läsk var det. Förstår inte hur de kunde dela ut champagne gratis, kanske var det bara mousserande vin. När vi kom tillbaka till hostelet vid 2 tiden eller något sånt hade det helt plötsligt flyttat in nytt folk i rummet. Julian och Freddy bytte nämligen rum tidigare på dagen, förståeligt eftersom vi antagligen har det sämsta rummet (förutom kanske killarna från Göteborg som har kackerlackor i rummet och transor som bråkar utanför fönstret)

I alla fall, 2 svenskar från Göteborg hade flyttat in, så nu är det vi, dom, italienska Hanna och Belgiska killen som inte pratar, (Men tydligen hade klätt av sig naken inför Freddy när de var ensamma i rummet). Imorse kände jag för att vara lite social, så Göteborgarna från rummet, jag och göteborgarna från grannrummet bildade ett svenskbord vid frukosten på gården. Min dialekt kände sig lite utanför bland alla goa gubbar (är det inte sjukt att folk från göteborg inte vet vart Norrköping ligger?)
Moa var för slö för att gå upp och socialisera, så hon sov, ensam i rummet med den belgiske killen. Läskigt värre.

På Lördag har vi föressten skrivit upp oss för en kurs, vi ska ta RSA (lära oss hur man serverar alkohol på ett ansvarsfullt sätt, så att man inte serverar mindreåriga eller något sånt). För att få jobba på barer, restauranger, caféer och liknande i New South Wales måste man nämligen ha ett RSA, annars blir polisen inte glad. Så, på lördag ska vi lära oss sådant, och förhoppningsvis skaffa oss jobb efter det.

Igår upptäckte vi något underbart,
idag försökte vi hitta tillbaka till den platsen. Efter en lång stunds irrande runt på George Street, Market Street, Pitt Street och allt vad gatorna nu heter hittade vi. Vad var det då vi letade efter? Vad var det underbara?
Jo, McDonalds! För, den här mcdonaldsrestaurangen har nämligen gratis trådlöst internet. Bara att ta med datorn och äntligen kunna skriva med alla alfabetets bokstäver. Och sen så kan man ju passa på att äta samtidigt, för Mcdonalds här är billigare än i Sverige, men ketchup, salt och sugrör måste ma fråga om. Tydligen använder folk här inte sånt eller något.

Igar roade vi oss med att filma dagen, igarkvall satt vi uppe och klippte och redigerade,
det hela resulterade i en film i tva delar fran Sydney. Den ar lang, men titta pa hela, ni blir inte besvikna.

Imorse upptackte vi hur manga svenskar det faktiskt bor pa vart hostel.
Overallt hor man svenska,
och vill man fraga nagon nagot kan man nastan chansa och fraga pa svenska,
troligtvis kommer manniskan forsta.
Nackdelen ar ju att man inte kan prata skit om folk hur som helst,
om man nu skulle vilja det.

Imorse rindge Bobby,
om vi ville kunde vi fa flytta in redan ikvall.
Glada gick vi och fragade hostelfolket om vi kunde flytta ut tidigare.
Det gick bra sa han, men vi kunde glomma att fa nagra pengar tillbaka,
betalat ar betalat.
Elakt tyckte vi,
men bestamde oss for att stanna kvar pa hostelet tills pa fredag som planerat.
Kanns inte sa kul att betala for tva boenden pa samma gang liksom.

Annars har vi mest turistat oss idag,
lekt vid operahuset och harbour bridge,
gatt runt i underbaraste darling harbour,
en tur i chinatown och saklart gatt runt i hyde Park,
vad gor ni sjalva en solig, varm dag som denna?

Jag kan tanka mig att ni vill se bilder,
bevis pa att vi faktiskt befinner oss i Australien och inte gommer oss i nagon kallare i Sverige ett halvar.
Sa, har har ni, Sydney i bilder!


Rummet pa hostelet dar vi bor nu, MYCKET stokigt.


2 minuter fran den har stranden ligger var lagenhet, pa fredag flyttar vi dit.


Operahuset by night


Operahuset i dagsljus


En emelie, en Moa ett operahus.


Harbour bridge


Moa, emelie och harbour bridge


Underbara Darling Harbour


Darling Harbour


Ibisfaglar finns overallt, litegrann som duvor hemma i Sverige


Mintglass vid harbour bridge


Med technomusik i bakgrunden satt han och spelade..

Tankte jag skulle beratta om gubben jag satt bredvid pa flyget mellan HongKong och Sydney.
Han var fran HongKong, kunde ingen engelska och kunde bara lasa kinatecken.
Sa nar vi skulle fylla i lapparna om vara avsikter i Australien fick han problem,
en flygvardinna kunde kinesiska och gav honom ett annat papper, med kinesiska tecken.
Nar det var dags for mat tackade han nej, inte ens nagonting att dricka ville han ha.
Pa planet kunde man falla stolarna bakat, det gjorde inte han.
Han hade stolen i uppratt lage hela tiden,
satt rak i ryggen och med handerna pa knana,
hela resan. Hur han orkade det i atta timmar forstar jag inte.

Mannen jag satt bredvid mellan Paris och HongKong reste sig inte heller upp ur stolen pa hela resan,
forstar inte riktigt hur han lyckades sitta stilla pa sin plats i over 12 timmar.
Kanske var han en robot.

Till skillnad fran det forra negativa inlagget ar jag nu positiv till framtiden,
i alla fall i tre manader fran och med nu.
Idag var namligen jag och Moa namligen borta i Maroubra for att titta pa en lagenhet,
(eller en studio egentligen, ett rum med kok, sovrum och vardagsrum i ett, och ett litet badrum)
En fin lagenhet var det, men det som var allra bast var omradet,
lagenheten ligger namligen pa ca 2 minuters gangvag fran Maroubra beach,
en lang bred sandstrand.
I alla fall, efter att ha tittat pa lagenheten bestamde vi oss for att skriva pa kontraktet och betala for de forsta tva veckorna som deposition.
Pa Fredag flyttar vi fran hostelet och in i lagenheten.
Tydligen var lagenheten valdigt popular,
det ringde folk som ville komma och se den hela tiden.
Hyresvarden Bobby berattade att det ar svart att hitta en lagenhet den har tiden pa aret,
och eftersom den har var skapligt billig ville manga ha den.
Men, eftersom Bobby, som kom fran Polen, hade bott och jobbat i Stockholm bestamde han att vi skulle fa se den forst.
Han gillade tydligen Sverige och svenskar. Bra for oss,
synd for de stackarna som hade blivit lovade en visning senare pa dagen.

Sa, nu har vi boende i tre manader,
sen far vi se vad som hander,
vill vi stanna langre far vi gora det,
om vi sager till i god tid.
Vi hade en annan visning inplanerad imorgon,
i Darlinghurst, mitt i centrala sydney, bredvid hyde park.
Men, vi gick forbi den lagenheten imorse och den sag inte alls lika fin ut,
inte fran utsidan i alla fall. Sa, efter vi hade skrivit pa ringde jag till kvinnan med den andra lagenheten.
Hon blev jatteglad for att jag var sa snall och berattade att vi hade hittat nagot annat,
tydligen gor folk inte det normalt sett, de bara skiter i att dyka upp.

Det dar med passkontroller tar de for ovrigt pa stort allvar i Paris.
For att fa stalla sig i ko till passkontrollen maste man visa pass,
mitt i kon maste man visa pass. I Passkontrollen visar man pass (saklart).
Efter passkontrollen visar man passet i sakerhetskontrollen, och inte nog med det. Man lagger sedan passet i en plastlada som kors genom sakerhetskontrollmaskinen (dar man kor igenom vaskorna, och i paris fall aven kameran och objektiv som maste placeras utanfor vaskan. Saklart hade jag kameravaskan langst ner i handbagaget, under en massa underklader och grejer, kul att fa plocka fram sant i sakerhetskontrollen) Efter detta ar det dags att visa pass for att fa stalla sig i ko till boardingen. Nar man val kommit forst i kon far man visa pass igen.
Kanns som att Paris flygplats ar svar att lura.

Fast, det ar bara nastan.
For det forsta sa kanner jag mig lite lurad pa boendet. Det dar med gratis internet stamde ju inte, snarare svindyrt internet. Sa, det fick bli internetcafe utan alfabetets tre sista bokstaver istallet.
Och efter en himla massa flygtid, (2,5h, 12h, 8h) sa kanner man sig lite trott. Man vill sova, men tur som vi har har vi lyckats fa ett rum utan fonster och ventilation eller nagot, sjukt varmt och dalig luft ar det i alla fall. Och fyra andra manniskor ska dela det rummet med oss. Valdigt trevligt om man gillar sant.

Men, det tvingar oss att ta tag i lagenhetsjakten, for pa hostelet vill jag inte stanna langre an nodvandigt. Ett australiensiskt kontantkort har jag skaffat mig, och nar tiden har tar slut ska vi ga och ringa ett par manniskor som har annonserat om lediga lagenheter. Far val se vad det leder till, forhoppningsvis nagot bra,
aven om jag egentligen ar ganska pessimistiskt installd och tror vi kommer fa bo pa skitstallen resten av tiden har.

Om ungefär tre timmar åker jag till Arlanda,
halv åtta ikväll går flyget till Paris,
sedan blir det HongKong innan vi äntligen landar i Sydney vid halvniotiden någonting på lördag morgon.
(För er som inte visste det är den en himla massa tidsskillnad, klockan är väl ungefär halv elva på fredagkväll i Sverige då)
Om nu allt går som planerat,
finns en hel massa saker som kan gå fel.
Men sådana saker ska jag låta bli att tänka på.

Fikadagen blev på något sätt ganska sorglig.
Först Kuriosa med Frida och Klara (och Moa).
Jag kände att jag skulle vara lite äventyrlig, så jag vågade mig på en ny tesort,
med choklad och chilismak. Konstigt te, smakade lite som jättesvag oboy.
Inte det godaste. Sedan var det dags att säga hejdå,
Klara träffar vi ju i Januari i Sydney, men Frida ser jag inte förrän om ett halvår.
Lite skillnad från att i tre år träffats nästan varje dag i skolan.

Sedan fika nummer två med Jenny på fräcka frökens.
Också sån där sorglig grej,
att inte träffas på ett halvår.
Under tiden vi fikade gick Chefannelie och Sanna förbi,
och innan träffade jag Kim utanför. Typ Jobbreunion.
Jag är glad att jag började jobba på telia,
annars hade jag och Jenny aldrig lärt känna varandra,
och då hade vi aldrig gjort alla sjuka grejer,
som toapappershattskvällen,
eller spenderat vardagskvällarna tillsammans på telia istället för att sitta hemma och plugga till prov och annat viktigt.

Men i alla fall,
vi kommer ju träffa varandra igen,
allihopa. Ett halvår är ju ingenting,
klart vi kommer träffas igen.

Idag blir en fikadag,
först fika med klassfolket,
sedan fika med Jenny.
Och ikväll blir det födelsedagsfika eftersom pappa fyller år.
Det är en himla tur att jag gillar att fika..

Föressten, vad tror ni om mig som americas next top model?
Visst faller jag lika snyggt som dem?
Eller inte kanske, det var svårt att hålla kroppen rak liksom..


Bilden har jag för övrigt stulit av Moa,
men hon blir nog inte allt för arg tror jag.

Nu har jag packat klart.
Eller nästan i alla fall. Vissa saker är ganska omöjliga att packa ner två dagar innan.
Tandkräm till exempel, och deodorant. Det kommer jag nog vilja använda innan jag åker.
Och datorn, den vill jag inte packa ner ännu. Inte för att den ska vara i resväskan, men ändå.
När jag tänker efter har jag ganska mycket kvar. Men det blir nog bra det där.

Igår var det cirkusfest,
vilket med andra ord innebar en hel massa lek.
Typ falla baklänges i skumgummigropen, hoppa häck på studsgolv, skrapa upp armbågarna på jättestudsmattan,
gå på lina och försöka jonglera.
Som ett barnkalas med alkohol helt enkelt.
Massa snygga bilder tog vi också,
men min kamera låg hemma,
så istället fick jag leka med moas och klaras.
Så, ni som ville se bilder får försöka föreställa er dem i huvudet istället.

Gjorde ett extremt vetenskapligt test,
för att få svaret på frågan jag alltid undrat. Vilken glassmak är jag?
(Glassmak är för övrigt ett sånt ord jag gärna skulle stava med 3 s om jag fick)
Butter Pecan skulle jag dock aldrig välja om jag skulle äta glassen,
men det kanske är bra? Jag menar, man vill ju inte vara kannibal och äta upp sig själv..

Ikväll hade jag och mamma planerat maten noggrant.
Bläckfiskgryta med risotto skulle det bli. Ett recept från Malta hade vi,
och förhoppningen var att det skulle smaka som grytan vi åt på Malta för ett halvår sedan.
Receptet innehöll rödvin, konstigt tyckte vi,
då maltagrytan mest hade smakat tomat. Men okej,
jag åkte och köpte rödvin (alkoholfritt såklart).
Grytan luktade hemskt, såg hemsk ut och smakade hemskt.
Som rödvin med någon konstig bismak och jättemycket salt.
Det slutade med att vi åkte och köpte pizza istället.

Imorgon kväll är det avskedsfest i cirkuslokalen,
vad det blir för musik blir en överraskning,
i alla fall för mig. Jag har nämligen inte kunnat bränna några skivor då min smartbror har haft sönder laddaren till den bärbara datorn som har den enda fungerade brännaren här hemma.
Så, bränningsjobbet överlät jag snällt till Moa.
Hoppas det inte bara blir slagsmålsklubben.

(/) Packa och skriva packningschecklista
(X) Rengöra kameragrejer, ladda batterier, packa ihop dem i väskan
(/) Lägga in filmer på externa hårddisken
(X) Byta till personligt lösenord på telia webmail
( ) Klippa, fila, måla naglar
( ) Klippa luggen
( ) Fylla alla gb på mp3n med musik

Vad behöver jag mer göra? Jag har slut på idéer och glömmer säkert det viktigaste..

Jag lyckades överlista kopieringsskyddet,
(eller, det var inte jag, det var handbrake)
Så nu har jag filmer på datorn,
eller, en film i alla fall. Om ett antal dygn kanske jag har fler filmer.
Det tar nämligen en himla tid det här,
men jag har en hel vecka på mig innan jag åker,
så det är nog lungt.

För att ha någonting att göra om Australien visar sig vara tråkigt försöker jag nu lägga in en massa film på datorn,
scrubsboxar bland annat. Men, det här visade sig vara lättare sagt än gjort.
Filmerna är nämligen kopieringsskyddade, så att man inte ska kunna bränna dem.
Men, jag ska inte bränna, jag vill bara kunna ha filmerna på hårddisken så att jag slipper släpa med mig dvd-skivorna.
Har hittat nått gratisprogram som kanske kan hjälpa mig,
hoppas det. Just nu håller det på och jobbar,
ca 2-3 timmar tar det att kopiera en dvd.
Fungerar det inte blir jag arg,
så lång tid för ingening liksom.

To be continued...

Var ute och gick, hittade skogen man alltid gick på utflykt till på lågstadiet. Då hade man vattentäta skor,
det hade man inte idag. Strumporna blev blöta.


Jag fångade mig själv på bild. Först tittade jag in i kameran, sen tröttnade jag på mig själv och tittade ner i marken. Där fanns det bland annat rötter och barr.


Sedan var det dags att gå hem, men det fanns två stigar att välja på, vilken var rätt? Jag insåg att jag var vilse, och hade helt glömt bort att strö brödsmulor på den rätta vägen.


Till min lycka kom jag tillslut till en glänta. Jag var fri, jag var räddad. Jag gjorde 15 framåtvolter av glädje.


Sedan gick jag trappbacken hem. Den backen är så brant att man varit tvungen att sätta trappor i delar av backen, så att man inte ska rulla ner av fart och gravitation.

Och nu en favorit i repris, Dagens teorilektion


Lekande barn-skylt. Här ska man köra sakta, och försöka undvika att köra över barnet som leker med sin snigel på hjul.

Nu har jag suttit hela kvällen och krånglat med datorn och telefonen.

Problem 1: Jag kan skicka saker till telefonen från datorn via bluetooth, men telefonen kan inte skicka till datorn.

Problem 2: Jag försöker då föra över mina mobilbilder med usb, datorn hittar inte mobilen. Läser i telefonmanualen att den inte stödjer mac. Vad är det för sätt?

Problem 3. Tror jag lyckats överlista problemet genom att ha telefonen avstängd, men icke då, Med telefonen avstängd hittar datorn visserligen telefonen och jag ser filerna på mobilens minneskort. Men, det går inte att kopiera dem till datorn.

Testar pappas dator, med windows xp som rekomenderas i telefonmanualen. Fungerar hur bra som helst.
Vet inte riktigt vad jag ska göra åt det här. Kanske blir det till att köpa en kortläsare som jag kan stoppa in mobilens minneskort i. Eller så får jag uppfinna något sätt där sony ericsson och macintosh slutar hata varandra, för jag kan ju inte direkt skaffa mig en windowsdator bara för det här, när mac fungerar världsbäst i övrigt.

Det finns en bild jag älskar,
en bild som jag tagit och är nöjd med.


Bilden är långt ifrån perfekt,
men för mig betyder bilden minnen.
Utflykter på lågstadiet, springa igenom fårhagen,
äta pannkakor med socker. Leta släta, runda stenar med hål i på stranden.
Lära sig kasta macka.
Titta på hästarna vid travbanan och bryta av nyckeln i cykellåset och få släpa hem cykeln.
Det är det jag ser i bilden, och därför tänker jag inte på elledningarna i bakgrunden och annat oviktigt.
Istället ser jag det som en del i bildspelet om mitt liv,
eller något annat lite mer poetiskt om man så vill.

Det är stormigt ute,
stackars grannarna får problem om de skulle vilja hoppa studsmatta nu.
Vinden är inte snäll mot dem idag.

www.greys-anatomy-episodes.com
Snart har jag dock sett alla avsnitt,
men det gör ingenting. Jag borde börja packa snart i alla fall.

Jag vet inte hur det är med er, men varje gång jag ser en sån här annons på blocket kan jag inte låta bli att tänka på hur den tidigare ägaren dog.
För, chansen är väl inte så stor att han helt plötsligt blev yngre,
kunde gå utan stöd igen och kände att han aldrig mer kommer få användning för sin fina blåa rullator.

Forex stod på schemat idag,
och jag undrar om någon någonsin lyckats lura dem.
Sådan säkerhet har jag nog aldrig sett förut.
Allting, pengar, körkort, visakort skulle kontrolleras i någon maskin.
Men, det är väl bra antar jag. Det handlar ju trots allt om pengar.
I alla fall, jag växlade till mig lite australiensiska dollar,
mycket coola pengar, helt plastiga. Fick dock en varning av forextanten,
om man viker sedlarna är de väldigt svårt att räta ut dem igen.

Lagade till min nya favorit Chailatte förut.
Smakar som julafton i flytande form.

Ikväll bjuder föräldrarna på restaurang. Anledningen?
Farsdag på söndag, pappas födelsedag snart och 13 dagar tills jag lämnar landet.
Och det ska ju såklart firas. Att jag snart åker härifrån alltså.
Eller sörjas eller nått. Jag vet inte, men restaurang tackar jag inte nej till.

Jag och Photoshop har aldrig varit bästa vänner.
Men idag har vi lekt tillsammans många timmar.
Många långa timmar. Egentligen är det väl inget fel på photoshop,
det är mest det att jag blir rastlös alldeles för lätt.
Jag gillar inte att sitta och göra samma sak allt för lång tid.
Idag tvingade jag dock mig själv till det,
och titta. Helt plötsligt har jag en ny design!

Var nere på Telia imorse för att skriva på lite sekretess och anställningspapper.
När jag kom hem läste jag vad det var jag hade skrivit på egentligen.
(Bra att göra sådant efteråt, jag vet)
Men i alla fall, tydligen hade jag fått löneförhöjning.
Två kronor mer i timmen än vad jag fick i somras.
Sådana överraskningar är alltid bra överraskningar.

Två ca 70-åriga tanter står och pratar om amerikanska presidentvalet.

-Du vet, i Amerika står det i lagen att svarta och vita inte får sitta i samma del av bussen.
-Jasså, är det fortfarande så?
-Ja, men nu har ju Obama lovat att han ska ändra på den lagen.

Priset till den absolut sämsta timingen någonsin går till kvinnan på svensk direktreklam som ringde mig när jag, stel av skräck, satt i soffan och tittade på When a stranger calls.

Åkte in till Telenoraffären förut,
för att byta in en gammal mobiltelefon mot 250 kr att handla för.
Men, när jag hade köpt mitt minneskort hade jag 55 kr kvar.
Orkade inte leta efter något mer att köpa,
hur mycket roligt finns det egentligen i Telenoraffären för 55 kr?
Så, jag sa till killen i kassan att de kunde få behålla resten.
Men, då hade de tydligen någon sorts välgörenhetsgrej,
så istället för att handla upp alla pengarna fick jag skänka resten till Naturskyddsföreningen.
Kände mig mycket snäll. Sånt man kanske får bättre karma av.
Om man nu tror på sånt alltså.

Titta, det är ny kvalitet på müslin,
jag undrar, är den bättre än den gamla kvaliteten?

Funderar på om jag skulle sätta igång Brokeback Mountain
(på något sätt drar jag mig från att skriva sätta på, även om det egentligen låter mycket mer rätt).
Filmen har jag egentligen sett allt för många gånger,
men när jag panikstädade mitt rum igår hittade jag den under en stor hög kläder.
Vad den gjorde där vet jag inte, känns som ett tecken,
kanske dör jag om jag inte ser den eller något.
Eller så vill den där guden att jag ska vara ledsen,
för det blir man av Brokeback. Eller, det blir i alla fall jag.
Tror jag kanske är en alldeles för känslig person.

Och så var det halloween,
högtiden som skulle kunnat vara den roligaste på året.
Om man hade bott på något annat ställe. USA till exempel. Där verkar de veta hur man firar Halloween.
Moa och jag gjorde ett tappert försök till att skapa halloweenstämning,
med vampyrtänder och allt sånt.
Något godis fick vi dock inte.

Om man ställer tillbaka klockan en timme,
då lurar man sig själv.