När jag var liten var jag inte rädd för mycket,
jag skrattade åt mormors ormfobi,
åt pappas spindelrädsla.
Jag sjöng och pratade oavbrutet,
någon scenskräck var det inte tal om för mig inte.
Men det fanns en sak som skrämde mig mer än något annat.
Mårran! När jag satt där hemma i soffan och såg på mumindalen kom plötsligt det stora, lila monstret och skrämde mig.
Vad är det för sätt? Förstöra muminmammans röda rosor och sno deras smycken.
Frysa saker gjorde hon också, den jäveln.
Jag kommer ihåg att jag drömde mardrömmar om den där Mårran som sakta vände sig om,
det knarrade i marken som hon frusit till is. Med en släpande röst sa hon "Jag kommer tillbaka.." om och om igen.
Jag var rädd för den gången hon skulle komma tillbaka. Ville att hon skulle hålla sig borta.


Mårran, en mycket otrevlig typ...