Arbetslösheten dödar mig sakta
Facebook är allt bra ibland,
men ibland får det en att sakna vad som varit.
Som när man läser meddelanden som detta:
Jaha, här sitter jag och pratar med mig själv.
Väntar otåligt på att du ska svara men din stol gapar tom.
För en sekund trodde jag du hade gömt dig under bordet
men insåg rätt snart du kommer inte komma till jobbet idag.
Känns tungt. Ensamt värre, och inte gör det saken bättre med dina lappar.
Inga lappar i världen kan ersätta Emelie! Tack ändå!
Ha det bra nu och inga dumheter på andra sidan jorden! Ta hand om dig.
Kram, E.
Men, jag har ett nytt projekt på gång,
jag ska lära mig sy!
(även om jag syslöjd var mitt svagaste ämne på högstadiet)
Det blir nog en utmaning..
Klart du ska kommentera
Trackback
