Ja, nu är vi här,
På Nya Zeeland, i den största staden, Auckland.
Och, än så länge känns det lite som att komma hem till ett höstsverige.
Träden är höstigt röda och gula,
Vädret tillåter mig att gå med mössa och halsduk.
(Okej, det är inte så överdrivet kallt, men i skuggan blir man ledsen om man bara har linne/t-shirt)
På Queen street står indianer och spelar panflöjt,
Precis som på drottninggatan hemma. Till och med gatunamnet är samma,
Översatt till engelska visserligen, men ändå.
Och det finns normala träd här förutom palmerna finns det till exempel lönnar.
Något annorlunda mot Queensland och barriärrevet förra veckan.









Flygresan hit var för övrigt mycket rolig,
Den manlige flygvärdinnan (har de ett speciellt ord?) var något annorlunda.
Innan säkerhetsgenomgången började han prata om piloten som hans ”brother from another mother” och började sjunga en sång om en av flygvärdinnorna. Kul kille.

Jag halsade dumt nog en flaska vatten innan säkerhetskonrollen på flygplatsen och behövde gå på toa.
Så jag gick och ställde mig i toakön så fort som möjligt,
Efter mig säller sig ett gäng kineser. När det blir min tur springer ett kinesbarn före.
Okej, tänker jag..det var ju ett barn. Men sen börjar mamman bakom mig prata på kinesiska med mig, och upprepar orden ”My child” som verkar vara det enda engelska ordet hon kan. Jag nickar och ler..
Vad ska man göra när man inter förstår ett ord kinesiska liksom?
Sedan kommer barnet ut, jag tänker gå in på toan, men då smiter mamman före och ler.
Efter henne går pappan in, sedan morfar eller något. Innan det tillslut blir min tur.
Trevliga människor. Kanske har de inte kösystem i Kina.